Det grekiska dramat var centralt i den grekiska kulturen under antiken. Det utvecklades framförallt i vad som då var staten Aten, där det också blev en fast del i festivalen Dionysia som spelades till guden Dionysos ära. De klassiska genrerna inom grekisk antik teater är tragedi, komedi och satyrspel. Komedi är den äldsta formen av teater, som kan dateras till år 486 f. Kr. Genren utvecklades egentligen ur satyrspelen, som avbildade händelser i gudavärlden på ett humoristiskt sätt. Tragedin har istället sitt ursprung i religiös körsång. En skådespelare vid namn Thespis krediteras ibland som tragedins fader, eftersom han sägs vara den första som introducerade en skådespelare utöver kören på scenen vid religiösa uppträdanden. Detta har dock ifrågasatts, då verkligheten sannolikt var mer komplicerad än så. Thespis var i vilket fall den populäraste skådespelaren som framförde denna nya form av teater som kallades tragedi, där körsångare eller skådespelare talade de olika rollfigurernas ord, och där karaktärerna skildes åt genom att de bar masker. Om du är en skådespelare och är stolt över det kan du beställa namnskyltar här som visar upp ditt yrke.
Teater i det antika Grekland utspelades alltid i amfiteatrar och var således en form av friluftsteater. Amfiteatrarna bestod av cirkelformade läktare av sten, som ibland var helt slutna och ibland öppna. Scenen var helt enkelt det runda utrymmet i botten av cirkeln av läktare. Denna yta kallades orchestra. Orchestran befann sig ofta i en dal eller längst ner vid en kulle. På detta sätt skapades läktarnas lutning naturligt. Läktarna kallades theatron, som betyder ”plats varifrån man beskådar”, och ur theatron skulle ordet ”teater” utvecklas, vilket kom att omfatta inte bara läktaren utan hela platsen där teater utspelar sig. Bakom speleplatsen eller orchestran fanns ofta en samling byggnader som kallades skene. Byggnaderna kunde också ligga vid sidan av orchestran, och fungerade som omklädningsrum för skådespelarna, och ibland även som bakgrund till teatern. Ofta fanns tekniska anordningar inbyggda i skene, som gjorde att man till exempel kunde hissa ned figurer över scenen som skulle föreställa gudar. När detta hände kallades det för deus ex machina.
Teatrarna byggdes storskaliga, och kunde rymma så många åskådare som 14 000. Matematiker spelade en stor roll i konstruktionen av teatrarna, eftersom det krävdes många beräkningar för att skapa en teater där akustiken lyfte skådespelarnas ord ända till raden högst upp. Deras kunskaper i akustik står sig väl även jämfört med dagens teatrar.
